Hela jag är en enda stor bergodalbana, och en av de läskiga sorterna också. Jag är verkligen upp och ner hela tiden, fram och tillbaka, runt runt runt... Det finns inget stopp, att vara lycklig är liksom nästan bäddat för att må skit någon dag senare, jag menar min bergodalbana åker snabbt, riktigt snabbt. Ibland så snabbt att jag själv inte hänger med i svängarna. Men jag menar, det är livet, det går upp och de går ner, jag har rätt att må skit ena dagen och bra andra dagen, så länge jag inte ger upp på någon av dagarna. Vid det här laget har jag lärt mig att livet har sin höga berg och djupa dalar, och det är bara att ta det så, man är lycklig och man är ledsen. Precis som att man faktiskt måste känna djup olycka för att kunna känna euforisk lycka, upp och ner. Det hör liksom ihop. 

 

Ibland känns det lite så att det inte är okej att vara ledsen eller nere, att man alltid ska vara sprudlande glad och hoppande av lycka. Ingen är så, men ändå finns det personer som uttstrålar sig till att vara det, personligen så vet jag inte hur de lyckas, för när jag är glad så är jag riktigt glad och vet icke vart jag ska ta vägen, när jag är ledsen eller nere så är jag riktigt nere och borta, vill inte umgås och bara lyssna på arga (skrikiga) låtar eller en dålig film. Jag kan verkligen inte gå in för rollen som den positiva och glada om jag just den dagen inte är det. Det går inte. Men då är det ju såklart folk som reagerar runt omkring och undrar varför man är nere eller ledsen, förhoppningsvis bara för att vara omtänksamma och snälla. Men i 95% av alla fall så är jag bara allmänt nere, det är inte en sak som är anledningen, det är flera olika saker jag samlat upp under en längre tid som bara tar över mig på samma gång. Därför när folk frågar varför svarar jag enkelt, jag vet inte, för jag vet verkligen inte. Dock känns det som att personer tar illa upp när man mår dåligt och inte vet varför, precis som att de skulle vara anledningen, vilket det oftast verkligen inte är. Det är jag och bara jag som mår dåligt, på grund av saker som händer mig, som jag känner, inte på grund  av andra person. Dock kan jag börja må dåligt av att andra personer tror att det är de.. haha, detta blev riktigt klyddigt.. 

 

Det jag ville säga var egentligen bara att jag mår bra, jag mår dåligt, jag lever. Precis som att det inte alltid finns en anledning till att jag mår awesome så finns det heller inte alltid en anledning till att jag mår dåligt. Och att må dåligt inte är en defekt utan en känsla, som alla känner och har rätt att känna utan att andra lägger sig i och börjar undra. Ibland är man bara inte glad och det har man rätt till att inte vara utan att någon lägger sig i.