Jag har alltid känt en känsla av att jag måste hålla tyst, av att jag inte kan säga vad som helst om det fanns en liten chans att det kan skada någon på något sätt. Jag har alltid haft en gräns som stoppat mig från att säga vad jag faktiskt känner och tycker, alltid blivit hyschad av omgivning för att antingen någon annan ska prata, eller för att min åsikt inte är viktig. 

 

Detta har lett till att jag har en hel flod av ord, meningar och ämnen ihopsamlat i mitt lilla huvud som jag vill säga till folk, saker som jag aldrig riktigt haft chans att säga. Det hemska är även att jag får skuldkänslor för att jag inte berättar allt när jag inte vill skada någon annan, mest för att jag är oärlig mot mig själv, men även för att det inte är schysst mot någon annan heller. Känner mig falsk och oärlig. Vilket inte ens är de två sista orden jag skulle beskriva mig själv med. Jag är inte oärlig och jag är inte falsk. Men på något sett har jag blivit det på grund av att jag aldrig någonsin helt kan yttra mig om hur jag känner utan att någon annan blir sårad, vilket pretty much sucks med tanke på hur mycket skit jag måste ta från personerna istället då alla fel ligger på mig eftersom jag inte "hittar" delar med mig av brister som jag anser att de har...

 

Det är en jävla berg och dalbana. Men jag har hittills hellre tagit skit än att ge någon annan skuldkänslor eller få någon annan att må dåligt. Men som för allt annat här i världen så finns det en gräns, min gräns är nåd och jag är trött på att tryckas ner och glömas bort. Jag har gjort tjänster för folk som de förträngt för länge sen, jag har offrat dagar för personer som idag antagligen inte ens kommer ihåg mitt namn. Jag har fixat, anordnat och alltid delat med mig. Ingen kommer ihåg den snälle rara, alla kommer ihåg den store stygge. Jag är bortglömd. 

 

Men ingen ska tystas här längre. Jag är inte här för att vara verken den lilla rara eller den store stygge, jag är här för att vara mig själv. Och jag har alldeles för mycket saker att säga för att hålla tyst och hyschas ner, alldeles för mycket skuldkänslor över saker som andra gjort mot mig för att bara hålla tyst om det. Jag förtjänar lika mycket som näste person att få yttra min åsikt, även om det svider ibland för en och en annan person.

 

Det är verkligen en balans gång mellan vad som ska hållas tyst och vad som kan höras högt, och det är inte lätt. Jag är inte bra på det överhuvudtaget, men jag är fett redo på att slänga mig ut bland molnen och testa mina vingar. För jag är bara så jäkla trött på alltid håla tyst för att inte såra någon annan. That's totally yesterday and I'm sooo over it.